ÅTTA

John Li stod framför spegeln och knöt slipsen. Hans händer arbetade mekaniskt. Ögonen tittade in i spegelglaset utan att se något. De såg inte det askgrå ansiktet och kroppen med den trötta hållningen. Ett slags psykisk försvarsmekanism. 

  "Wen-kang." Mei-hua stod i dörröppningen och tittade på honom med rödgråtna ögon. "Får jag följa med dig till Kaohsiung?" 

  Han tittade på henne med en rynka i pannan. 

  "Följa med? Men jag ska arbeta där, det går inte." 

  Hon satte sig på en stolkant och begravde ansiktet i händerna. 

  "Wen-kang, jag kan inte vara här hemma själv. Jag står inte ut!" Hon rätade på sig och tittade på maken. "Jag ser pojkarnas saker hela tiden, tror att de ska komma springande från sitt rum... Och grannarna, hur ska jag klara av dem? Lin taitai frågade efter barnen igår. Jag var tvungen att ljuga för henne. Jag sa att de hade åkt till morfar och mormor." Hon började gråta. "Wen-kang, snälla, låt mig följa med dig!" 

  Han suckade och blundade hårt. Är det inte en ond dröm alltihop? tänkte han under en vansinnig sekund av hopp. Men det var det inte och han öppnade ögonen och tittade på hustrun. 

  "Ja, du får följa med," sa han. "Vi får ordna det på något sätt." 

  Hon reste sig och gick fram till honom. Med handen på hans axel tog hon itu med nästa frågeställning. 

  "Wen-kang, de kommer väl hem igen, pojkarna? När du nu har gjort som de har sagt, att inte rekommendera något företag. Då kommer väl pojkarna hem?" 

  Han blev plötsligt och oförklarligt rasande på henne och skakade henne av sig. 

  "Hur ska jag kunna veta det?" skrek han och ådrorna på hans tinningar vibrerade. "Du läser själv i tidningarna om föräldrar som betalar enorma lösensummor för sina barn, och ändå hittas barnen döda!" 

  Raserianfallet gick över lika fort som det kommit. Han snyftade till och sjönk ner på stolen. Hon gick åter fram till honom, tryckte sig försiktigt intill honom och strök honom över håret. 

  "Finns det inget vi kan göra?" frågade hon med svag röst. "Jag vet att vi inte får meddela polisen. Men finns det ingen annan vi kan tala om det för?" 

  Finns det någon? frågade han sig. Mina arbetskamrater? Nej, vad skulle de kunna göra åt saken, mer än sprida den så tidningar och polis får reda på den. Inget. Minister Chang då? Nej, hur skulle han kunna göra något? Kanske är det till och med han som ligger bakom! Har han inte verkat lite underlig i slutskedet av det här projektet? Och vem, förutom han, vet att det skulle vara meningslöst att försöka muta mig? Gode Gud! Kan han ligga bakom allt det här? Skulle han verkligen arrangera en kidnappning av mina barn? Men han verkar inte så ond...  

  Kan vi tala med någon i familjen? Mina föräldrar, åldriga och knappt tillräkneliga. Hennes släkt? De skulle bli hysteriska. Han lyfte sakta huvudet och tittade på henne. 

  "Nej," sa han. "Det finns ingen, ingen som vi kan tala om det för." 

Planet från China Airlines sänkte sig mellan skyskraporna, gled ner mot landningsbanan som låg alldeles vid vattnet. Det var inte första gången Robert Marriot åkt till Hongkong men han fascinerades lika mycket vid landningen varje gång. 

  Kai Tak, kolonins överbelastade flygplats, låg mitt inne i stan. Nästan varje minut millimeternavigerade sig flygkaptener ner mellan höghusen, vilka stod som en skog av spensliga ungträd i Kowloons norra delar. 

  Marriot gick genom passkontrollen och tog en taxi från Kai Tak in till Tsim Sha Tsui, det intensiva affärs- och turistdistriktet längst ut på spetsen av halvön. Han installerade sig på hotellet, på en av sidogatorna till Nathan Road, och gick sedan ut på stan. Han ringde till Harold från en telefonkiosk. 

  "Toby här," sa han kort. "Jag är på din bakgård." 

  "Bara vildkatter som kryper in genom källarfönstren," svarade Harold. 

  "I källaren lurar de fetaste råttorna." 

  Mannen harklade sig i luren när kodorden var genomgångna. Det var tydligt att han inte uppskattade att bli uppringd. 

  "Jag har svårt att komma loss..." började han. 

  "Jag behöver träffa dig," avbröt Marriot snäsigt. "Du ska komma loss." 

  "Okej. Det finns en restaurang som heter Doc Finn Inn på Morrison Hill Road, mitt emot Happy Valley." 

  "Jag är där klockan 12.30," sa Marriot och la på luren. 

  Långsamt vandrade han söderut längs Nathan Road. Trottoaren var ett myller av folk. Den kinesiska majoriteten blandades upp av en stor mängd indier och andra sydasiater. De sålde kläder, de sålde böcker, de sålde klockor, kameror, bandspelare och allt annat som fanns att sälja under solen. Det fanns vita i Hongkong, en klick, en liten men inflytelserik klick, och det fanns till och med en kontingent svarta. 

  Marriot var någorlunda positiv till Hongkong. Han kände sig inte så instängd som han ständigt gjorde i Taipei. Han visste inte riktigt varför han hatade den taiwanesiska huvudstaden så intensivt. Kanske var det för att staden verkligen var tråkig till utseendet, charmlös med sina raka gator, sin mördande trafik och dåliga luft. 

  Taipei hade inte monumenten och kulturen som Paris, inte den märkliga kombinationen av folkliga pubar och distinkt överklass som London, och inte heller vattnet, öarna och bergen som Hongkong. Det måste vara så, tänkte han. För det var inte människorna, taiwaneserna, det var fel på. Nåja, Larry Hua var en pina i häcken, men han var nästan undantaget som bekräftade regeln. Marriot tvingades erkänna för sig själv att alla andra han hade med att göra i Taipei - hotellpersonalen, underhuggarna på polisen, tjejerna på McDonald's i hörnet Nanjing East Road-Linsen North Road, som blivit hans stamfrukostställe - behandlade honom med en artighet och vänlighet som gjorde det svårt att inte tycka om dem. 

  Är det helt enkelt mitt förbannade uppdrag som gör att jag tycker stan stinker? frågade han sig. Han hade svårt att hålla tillbaka sitt engagemang i kampen mot narkotikan. Hans hat mot dem som deltog i droghanteringen var så starkt att han stundtals trodde att det skulle kväva honom. Liv eller död för en hel generation ungdomar. Det är vad det handlar om, sa han sig för tusende gången. Någonstans sitter ett antal fullständigt samvetslösa individer och tjänar pengar på att andra förstör sig. Och inte bara sig själva, i narkotikamissbrukets spår kommer oundvikligen kriminalitet. Ingen knarkare klarar av att försörja sig och sitt missbruk någon längre tid utan att ta till stölder, inbrott och rån. Gamla tanter vars handväskor blir ryckta från dem, butiksägare som blir rånade över disk, privata hem som blir utsatta för inbrott. Där har vi andra vågens drabbade av narkotikahandeln och inte sällan slutar dessa desperata kriminella handlingar med att knarkaren i fråga tvingas, eller i sitt omtöcknade tillstånd anser sig vara tvingad, att skada eller döda sitt offer. Ett offer slår ett annat. Och knarkhandlarna sitter i lugn och ro i sina palats och håvar in förtjänsten. 

  Han märkte att han knöt händerna där han promenerade längs gatan. Långsamt slappnade han av, andades in och släppte sakta ut luften. Är det mina starka känslor för saken som gör att jag inte står ut med Taiwan? Eller är det...

  Han avbröt den tanke som sipprade fram, tanken som dök upp som ett spöke från hans förflutna.  Vilken orsaken till hans antipati än var, så fanns den där. Och det kändes uppfriskande att komma till Hongkong ett par dagar. Han svängde höger in på Salisbury Road i hörnet vid det ståtliga, vördnadsbjudande Hotel Peninsula, ett av Hongkongs finaste. 

  Vyerna från Hongkongs hamn var enastående i sitt slag. Jättelika fartyg och små motorbåtar, platta pråmar och en och annan klassisk kinesisk djonk (bara för turisterna, men ändå) samsades om utrymmet i vattnet. Och framför honom tornade ön upp sig med dess otroliga koncentration av skyskrapor. De klättrade uppför de branta kullarna, kullar som ledde upp till Victoria Peak dit Marriot tagit sig ett par gånger medelst en hisnande spårvagnsfärd. Där uppe fanns en utsikt som kanske inte hade sin like någonstans i världen. 

  Han kom till Morrison Hill Road tio minuter före utsatt tid. Restaurangen var inte svår att hitta. Han ställde sig i dess rymliga vestibul och tittade ut genom fönstret. 

  Tvärs över gatan låg en fotbollsplan och längre bort Happy Valley, Hongkongs berömda hästkapplöpningsbana med anor från 1800-talet. På en tisdag var aktiviteten inte så stor, de största tävlingarna gick på lördagar. Då var ofantliga summor i omlopp i totokassorna. Varje stor företagsledare hade sina egna hästar och jockeyer. Det var inte bara pengar som stod på spel i Happy Valley, utan lika mycket prestige och ära. 

  Marriot kände igen Harold direkt när denne kom uppför trappan. Han hade aldrig sett mannen förut, men det behövdes inte. Den långe, oklanderligt klädde amerikanen såg bekymrad ut. Han undvek nästan demonstrativt att slänga en blick åt Marriots håll när han passerade honom i entrén. Att han sedan placerade sig vid första lediga bord på vänster sida och la hatten ovanpå portföljen på stolen intill sig bara bekräftade Marriots slutledning. 

  Hans blick lämnade Happy Valley och han gick in och satte sig vid bordet där Harold satt. 

  "Jag är Toby," sa han. "Trevligt att träffas." Den andre särade knappt märkbart på läpparna i ett leende. Marriot tittade över axeln bort mot kapplöpningsbanan. "Haft någon tur med hästarna på senaste tiden?" 

  "Några småvinster," svarade den långe motvilligt. 

  En kypare dök upp och männen ägnade sig åt meny och beställning en stund. 

  "Jag måste säga att det känns fint att vara i Hongkong igen," sa Marriot samtidigt som kyparen serverade dryckerna. 

  Harold väntade tills de var ensamma, sedan lutade han sig fram något. 

  "Jag tycker inte om det här," sa han lågmält. "Den här affären är fruktansvärt... olustig och den innebär stora risker. Inte bara för mig utan för hela handelshuset. Kontakterna med Kina är oerhört känsliga just nu med bara några år kvar tills övertagandet och allting." 

  Marriot lutade sig också fram och spände ögonen i den långe. 

  "I så fall skulle du kanske tänkt på det den dag du bestämde sig för att ta på dig det här ansvaret," sa han iskallt. "Du har betalt för att vara vår kontaktman här. Jävligt bra betalt, för den delen. Det har du haft i en herrans massa år. Nu är det dags för dig att göra skäl för lite av de där pengarna!" 

  Den andre lutade sig tillbaka igen, något blekare i ansiktet. 

  "Du har fått ett meddelande från Kathy, förstår jag," fortsatte Marriot eftersom den andre inte sa något. 

  "Det har nått mig, ja." 

  "När fick du det?" 

  "Jaa... det var några dagar sedan, bara."  

  "Och vad har du gjort åt det?" 

  Den långe gjorde en plågad grimas. Det var uppenbart att han just nu önskade att han var någon annanstans. Långt från restaurang Doc Finn Inn, långt från den där snäsige, bulldoggige karlen som han bara kände som Toby. 

  "Jag är en upptagen man. Du måste inse vilka problem detta..." började han och lutade sig fram ännu en gång. 

  "Jag inser att mängder av narkotika smugglas från Kina till Amerika, där den kommer ut på våra gator och pumpas in i våra ungdomar," avbröt Marriot med en intensitet som fick Harold att pressas bakåt i stolen. "Enligt uppgifter från Kathy är det möjligt att den fraktas via Hongkong. Det är det saken gäller, inget annat. Jag ger fan i dina problem. Du är här för att hjälpa till när det behövs, och det behövs nu!" 

  Kyparen närmade sig med deras mat. När han avlägsnat sig började de båda männen äta. Efter några tuggor tittade Marriot åter på mannen mitt emot honom. 

  "Så," upprepade han. "Vad gör du?" 

  "Jag har en del kontakter här i kolonin," svarade Harold lågmält och med en röst helt befriad från entusiasm. "Nyheter brukar nå mina öron på ett eller annat sätt. Jag har inte hört något som bekräftar de misstankar som gjordes gällande i meddelandet från Fastlandet." 

  Marriot drack en klunk av ölet och övervägde hur han skulle fortsätta. Men den andre förekom honom. 

  "Antagandet att kolonin över huvud taget skulle vara inblandad verkar ha gjorts på ganska lösa boliner," sa han. "Vår kontakt i Kina har snubblat över namnet de Nio Drakarna någonstans. Eftersom namnet på halvön här på andra sidan hamnen, Kowloon, betyder 'nio drakar' på kantonesiska, så har slutsatsen dragits att Hongkong skulle vara involverat." Han torkade sig om munnen med servetten. "De Nio Drakarna kan betyda något helt annat... om det nu betyder något alls."

  Han avslutade sitt anförande med en mycket avmätt ton som gjorde Marriot rasande. 

  "Låt mig rätta till dina uppgifter något," sa han och försökte hålla sig lugn, "när du nu äntligen visar ett visst engagemang i saken. Det har inte gjorts några som helst antaganden eller dragits några slutsatser från Kathys sida. Hon har, på något sätt, fått fram en uppgift som tyder på att namnet de Nio Drakarna har betydelse i sammanhanget. Eftersom hon vet att Kowloon betyder 'nio drakar' så tycker hon att vi bör undersöka om Hongkong på något sätt är inblandat." 

  Den andre reagerade inte på inlägget. 

  "Du har vistats här under många år," fortsatte Marriot. "Du förväntas känna personer som... har anknytning till den undre världen. Det är dags att använda de kontakterna." 

  Harold rätade på sig något i stolen. 

  "Ring 218 219 på Kowloonsidan och fråga efter Katten," sa han och skar omsorgsfullt av en bit kött och stoppade i munnen. 

  Han vill överlämna hela jobbet till mig, sa Marriot till sig själv. Han har en kontakt här, men en sådan som han inte vill ta i med tång. Den skitstöveln! Men all right, det kanske är lika bra. Då vet jag att det blir ordentligt gjort. 

  "Och är Katten själv involverad i knarksmuggling?" frågade han mellan tänderna. 

  "Katten går balansgång på en tunn lina. Var vänlig och klipp inte av den." 

  Marriot kände hur han kokade inombords. Han avslutade sin öl, torkade sig om munnen och reste sig. 

  "Tack för maten," sa han. "Det smakade utmärkt." 

  Utan att ge den andre chansen att tugga ur och säga något lämnade han bordet och restaurangen. 

Sun Moon Lake låg insluten i tjock dimma. Från stranden, där små, små böljor kluckade beskedligt, såg man bara bort till den närmaste udden. Där var stilla och där var tyst. Det var som en bild ur en gammal saga. 

  Thomas vred på huvudet och tittade åt andra hållet. Det mäktiga Wenwutemplet skymtade i kanten av synfältet. Framför det löpte vägen de hade kommit på. Ett par kilometer norrut låg stugbyn där de hade tillbringat natten. 

  Sjön låg så mitt på ön man kunde komma. Öster om den tog bergen vid. Central Mountain Range sträckte sig över större delen av Taiwan i nord-sydlig riktning. Åt det hållet, kanske bara sex-sju mil fågelvägen, hade Mary berättat, låg Taroko Gorge och Hualien, hennes hem. Men det var fågelvägen. Den som inte var fågel fick finna sig i att färdas en mångdubbelt längre sträcka på små, slingrande bergsvägar. 

  Det var inte det hållet Thomas och Mary kommit. De hade tagit tåg till Taichung på västra sidan av ön och därifrån buss upp till sjön. Eftersom de inte kommit iväg förrän nästan mitt på dagen hade de inte nått fram till sin destination förrän det blivit mörkt. 

  Innan de lämnade Taipei hade Thomas ringt till Scan-Tai och meddelat Mr Bao att han skulle åka på en mindre tur runt ön, men han hade givetvis inte talat om vem han tänkte åka med. Förutom Bao och de andra på företaget hade han inte berättat för någon om den lilla trippen. Han kände sig fortfarande osäker på vad Mrs Yang skulle tycka om att han träffade Mary. 

  "Jag tror inte att hon skulle ha något emot det," hade Mary sagt när han tagit upp ämnet på kvällen. 

  Thomas hade inte heller sagt något till Jan-Pieter. Det skulle kännas som ett slag i ansiktet på holländaren efter vad denne sagt om utländska killar som kom till Taiwan och utnyttjade de inhemska flickorna. Visserligen var det ju faktiskt inte som en sexpartner han såg Mary Huang, även om det på sätt och vis var just vad hon var. Han såg inte heller i första hand henne som en potentiell flickvän. Att över huvud taget försöka tänka i de banorna orsakade honom så mycket ångest att han undvek det. Han rättfärdigade sitt agerande genom att intala sig själv att han snarast såg henne som en Skönhetens Gudinna. Han var förtrollad av hennes skönhet, mjukhet och vänlighet och, hur absurt han än själv tyckte att det lät med tanke på vem hon var, närmast dyrkade henne. Det var så nära dyrkan någon kunde komma och han var mycket noga med att uppföra sig gentlemannamässigt mot henne.

  Den holländske rumskamraten hade inte heller haft någon möjlighet att göra förfrågningar när Thomas gick ut med sin lilla väska. Jan-Pieter hade just då varit fullt inbegripen i gräl med Steven Rodd. Rodd hade haft kläder hängande på tork och under natten hade vinden blåst upp aska på ett par klädesplagg - aska från det askfat som holländaren använt och låtit stå på bordet. Amerikanen hade varit blek av ilska i ansiktet och tongångarna hade varit hårda. Thomas hade stått och observerat det hela någon halvminut. Sedan hade Jan-Pieter för tredje gången skrikit ut sina ursäkter, gått in till sig och smällt igen dörren. Då hade Thomas gett sig av. 

  På tåget hade de inhandlat bien dang och ätit. Ris, fläskkotlett, ägg och lite grönsaker. Någonstans halvvägs mellan frigolitkartongen och Thomas mun hade hans ägg lämnat pinnarna och trillat ner i knäet. Mary hade fnittrat till men i nästa ögonblick tittat skuldmedvetet på Thomas.

  "Förlåt," hade hon viskat. Då hade han själv särat på läpparna och lett mot henne och hela världen hade färgats i det där sägenomspunna rosa skimret. 

  Under den långa och stundtals skumpande bussfärden hade hon berättat för honom om hur det ena och andra fungerade i Taiwan. Hon hade inte utvecklat sig vidare om sin egen person, och hade framför allt ställt en massa frågor till honom. Hon frågade en del om Sverige, men mest om de resor han gjort till andra länder. Själv hade hon aldrig varit utanför Taiwan. 

  Samtalet hade fortsatt på kvällen, inne i stugan. Han hade berättat om sina resor runt i Europa, i Amerika och till Hongkong. Hon hade lyssnat andäktigt och sett drömmande ut. Hon hade bryggt te och serverat honom medan han berättat. Han hade velat säga att han skulle ta med henne till alla de vackra platser där han hade varit, men sådana ord skulle ha klingat falska i hans mun, så han undvek dem. 

  Det fanns bara en säng i stugan. Mary hade naturligtvis märkt att Thomas intagit en närmast platonisk inställning till henne. Hon hade märkt det men hon förstod inte varför han ändrat inställning. Hon var inte helt säker på att hon tyckte om det. 

  Vad vill han egentligen med mig? frågade hon sig när han fortsatte att uppträda som en oklanderlig gentleman men höll visst avstånd till henne. Hennes hjärta hade gjort ett glädjeskutt när han inbjöd henne att åka runt på ön med honom. Han tycker verkligen om mig! hade hon jublat. Kanske, kanske kan det här leda till något. Men nu fick hans uppträdande henne att känna sig osäker. Har jag gjort något fel? Men å andra sidan var han trevlig och mer omtänksam om henne än någonsin. Det kanske går till så här när utlänningarna uppvaktar en flicka, tänkte hon och bestämde sig för att inte oroa sig, utan att fortsätta vara hans perfekta väninna och värdinna, och spela spelet efter hans regler. Så när det var dags att sova gick hon in på toaletten och bytte om till nattlinne. De låg en stund med sänglampan tänd. Sen kysste han henne lätt och släckte lyset. 

  När han vaknat tidigt på morgonen sov hon. Han hade rest sig upp på armbågen och betraktat henne. Hon såg så ren ut. Såg inte ut som ett fnask, en barflicka. Vad är hon egentligen? frågade han sig. Vad består hennes jobb i? Det kanske bara är att prata med gästerna, sjunga lite med dem. Nej, nej, nej. Naturligtvis inte. Hon tog ju betalt för mitt första besök hos henne. Åtminstone protesterade hon inte när jag la pengarna på bordet. Men... om hon är en hora... inte skulle hon väl då gått med på att träffa mig igen ute på stan och till och med följa med mig runt ön. Så gör väl inte horor med sina kunder?  

  Vad är hon? Och vad är jag? Vill jag ha denna flicka? Vill jag ha ett bestående förhållande med henne? Eller är jag bara en av dessa killar som Jan-Pieter talade om? Killarna som plockar upp taiwanesiska tjejer, lattjar med dem ett tag och sedan överger dem. 

  Det var med avsmak som han insåg att hans handlingar - be att få träffa henne igen, be henne att följa med honom runt ön - var just det: han gav henne hopp, han lurade i henne att de höll på att bygga något tillsammans.

  Han vred sig i bädden och lät tankarna gå in i andra banor. Vad var det som var fel med hans dataprogram? Vad var det som gjorde att John Li plötsligt inte var lika positiv längre? Svensken gick igenom hela programmet i huvudet, moment för moment, nivå för nivå. Allt hade ju fungerat när han hade kört det hemma i Malmö. Och allt hade ju faktiskt också fungerat när han kört det i Taipei! 

  Vad var det som var fel? Var det för dyrt? Men enligt Hunkert hade de lyckats lägga sig på en bra prisnivå. Och taiwaneserna hade ju tydligen hur mycket pengar som helst... Han hade ält problemet i sin hjärna under mer än en timme utan att komma på någon förklaring. Sedan hade han sjunkit in i halvslummer, vilken inte brutits förrän Mary rört på sig och vaknat bredvid honom. 

  De hade ätit frukost i den lilla kantina som fanns mitt i stugbyn och därefter tagit en promenad längs den dimhöljda sjön. 

  "Jag är ledsen att vädret inte är bättre," sa Mary mjukt vid hans sida. 

  "Jag är säker på att Sun Moon Lake är mycket vacker när man kan se klart," svarade han. "Men dimman har också sin..." Vad i himlens namn heter tjusning på kinesiska?  

  Han lät ett leende avsluta meningen, förde sin hand genom hennes hår och rörde lätt vid hennes kind, åter betagen av hennes skönhet. Hon fick ett svårtydbart uttryck i ansiktet, det ryckte lätt i hennes ena mungipa och hon la sin hand på hans axel. 

  "Kom," sa hon. "Jag vill visa dig templet." 

Han blev visiterad i ingången. Diskret men effektivt. Visitationen gav inget resultat, han hade inga vapen på sig. 

  Lokalen var långsmal med en bardisk till vänster och ett antal bord med stolar till höger. Vid ett av borden satt ett par medelålders kineser och rökte och pratade. Längs bardisken, uppflugna på högbenta stolar, satt några lättklädda, unga damer. 

  "Ni ville träffa Katten," sa kvinnan med de underligt melerade ögonen som hade visiterat honom. 

  "Det stämmer," sa Marriot. 

  Han tyckte inte om situationen. Platsen verkade inte säker. Med ett tyst och glädjelöst skratt korrigerade han sig själv: Den verkar livsfarlig! Vad skulle hindra gänget där inne från att taga honom av daga och lämpa av honom i något risfält eller något dike? Och hans 'livförsäkring', vetskapen som fanns hos Katten och dennes medarbetare, att Harold tipsat Marriot, och att Harold därmed skulle kunna dra sina slutsatser om Marriot inte återvände - det var inte en livförsäkring som var värd många dollar. 

  Han visste inte var han var. En bil hade plockat upp honom ett par kvarter från Nathan Road. Väl inne i baksätet hade en ögonbindel slängts till honom och han hade blivit, artigt men bestämt, ombedd att sätta på den. Han hade gjort som han blivit tillsagd och därefter hade mannen bredvid honom kompletterat med en absolut kolsvart huva. Han uppskattade att de åkt under ungefär fyrtiofem minuter och i huvudsakligen nordlig riktning. Det skulle betyda att han nu befann sig någonstans i New Territories. Någonstans... 

  "Följ med mig," sa kvinnan och hon lät inte hotfull eller ovänlig. 

  De passerade de lättklädda flickorna som log sött mot Marriot (han log inte tillbaka) och gick in genom ett draperi. De passerade ett rum, kom ut i en korridor och följde den runt ett hörn. Där öppnade kinesiskan en dörr och visade in amerikanen. Hon kom själv in efter honom och stängde dörren. 

  I rummet fanns ett bord med några stolar. Inga andra dörrar syntes, men samtliga väggar var täckta med tjocka draperier. Det fanns ingen annan människa där. 

  "Var så god och sitt," sa kvinnan och placerade sig själv i en av stolarna. "Vad kan jag hjälpa er med?" 

  "Eh..." Marriot tvekade medan han satte sig. "Jag skulle vilja tala med Katten." 

  Hon log, kattlikt. 

  "Det är jag som är Katten," sa hon. "Vad kan jag hjälpa er med?" 

  Han satt mållös ett tag och försökte samla sig. Okej, Harolds kontakt i Hongkongs undre värld är en kvinna, så vaddå? Det är kanske inget konstigt med det. Hon kanske till och med är hans älskarinna, det är inget som jag har med att göra. Men hur högt uppsatt är hon? Hur högt uppsatt kan en kvinna vara i en sådan verksamhet? 

  "Öh..." Han kände hur han rodnade och var glad för att rummet var sparsamt upplyst. "Det... det är... är ni som är Katten?" 

  "Ja," bekräftade hon igen, "och min tid är dyrbar. Vill ni vara vänlig att komma till ert ärende?" 

  "Narkotikasmuggling," fick han fram när han insåg att han var tvungen att lita på vad hon sa. "Jag och mina medarbetare utreder narkotikasmuggling från Kina till Amerika. Vi vet att den går via Taiwan och nu pekar en del uppgifter på att... hrm, varorna först går hit, till Hongkong, och sedan vidare till Taiwan. Vet ni något om det?"

  Han kände sig med ens dum. Plötsligt tyckte han att hela tanken på att de Nio Drakarna skulle ha något med Kowloon eller Hongkong att göra var befängd. Insikten att han med säkerhet dragit ännu en minst lika stor nitlott som när han for ut till Penghuöarna gjorde honom vansinnig. Och om det mot all förmodan skulle ligga något i det, vad är det då som säger att den här kvinnan inte själv är inblandad? Harold kanske till och med skickade hit mig för att göra narr av mig! Snart kommer hela Hongkongs undre värld att ha den där Marriot att skratta åt, tänkte han maktlöst och kände hur han hatade Kina mer än någonsin. 

  Kvinnan i stolen intill honom tog fram en lång cigarrett från ett etui och tände med en elegant tändare. Långsamt och utstuderat kvinnligt blåste hon ut röken innan hon tittade på honom. Hon försöker bevisa sin höga position för mig, tänkte han. Visa att hon har situationen fullständigt under kontroll. 

  "Nej," svarade hon. "Det vet jag inget om." 

  "Kolonin är inte inblandad i någon narkotikasmuggling från Kina, via Taiwan, till Amerika?"

  "Nej." 

  Hennes överlägsenhet retade honom, men han visste inte hur han skulle komma åt henne. Måste i alla fall spela färdigt spelet, bestämde han. När jag nu är här. 

  "Såvida ni inte ljuger för mig," sa han med antydan till ett leende i mungipan. 

  Hon log tillbaka och de grönskimrande, mongoliska ögonen drogs ut till smala springor i hennes ansikte.

  "Ja, såvida jag inte ljuger för er," upprepade hon roat. 

  "Eller såvida det inte förekommer utan er vetskap." 

  Hon mulnade genast. Långsamt slog hon av askan på cigarretten innan hon drog ett bloss. Marriot svettades lätt. 

  "Om ni har den inställningen så förstår jag inte varför vi spiller vår tid," sa hon. 

  "Förlåt," sa Marriot snabbt och höjde ena armen. "Jag måste vara kritisk, ifrågasätta uppgifter och personer. Jag... jag är inte informerad om exakt vilken position ni innehar." 

  Hon tittade länge på honom, verkade acceptera ursäkten. 

  "Jag är i en position där jag skulle känna till om någon sådan trafik gick här igenom," svarade hon lugnt.  

  Han trevade i fickan - långsamt, för att inte fresta någon dold, beväpnad observatör som utan tvekan följde deras samtal - och fick fram sin Marlboroask. 

  "Jag är här i Hongkong på grund av uppgifter från en medarbetare inne i Kina," sa han när han tagit ett par lugnande bloss. "Uppgifter om att en organisation som kallas de Nio Drakarna skulle vara inblandad. Säger det namnet er något?" 

  "Det finns många organisationer, ligor, brödraskap," sa hon. "Inte otroligt att en av dem skulle kunna heta så. Det finns ingen sådan organisation i Hongkong. Svaret på er fråga finns nog att söka i Kina eller i Taiwan." 

  Han släppte långsamt ut utandningsluften mellan tänderna. Ja, så var det klart. Hongkongspåret hade lett in i en återvändsgränd. Vilken återvändsgränd i ordningen är det sedan jag kom till denna förbannade kontinent? frågade han sig. 

  "Mekongflodens utlopp i Vietnam lär också kallas de Nio Drakarna," sa han och tyckte att han kunde lika gärna göra fullständigt klart för den grönögda kvinnan att han var en idiot.

  Katten tittade ett ögonblick på honom. Marriot var inte säker på om där fanns förakt eller medlidande i blicken. Kinesiskan tryckte ner sin fimp i ett askfat och reste sig. 

  "Låt oss få eskortera er tillbaka till Kowloon," sa hon och gick före ut ur rummet. 

  De kom tillbaka till baren. Flickorna satt kvar på sina barstolar, männen vid bordet hade öppnat en ny flaska. Katten stannade i dörröppningen och tittade på Marriot. 

  "Ni är inne och rotar på farligt område," sa hon och blicken i de gröna ögonen var nästan sorgsen. "Då kan man inte vara nog försiktig, speciellt i Kina." 

  Hon öppnade dörren. Två män stod vid väggen och väntade. Amerikanen tog ett steg utanför baren och den ene mannen gick genast bort till bilen som stod vid vägkanten. 

  "Adjö, Mr Marriot," sa Katten och försvann in i dunklet. 

  Inte förrän han satt i bilen och blivit försedd med ögonbindel och huva reagerade Robert Marriot. Hur visste hon hans namn?