Den bits!

Publicerad i Norra Skåne den 10 november 1998

Jag har blivit hundägare. Jag har blivit det mot min vilja, men icke desto mindre.

Det hände sig så att vi var på väg hem på skootern en kväll för en tid sen. Hustrun satt på "bönpallen" och lillpojken längst fram, hållande sig i backspegelsfästena. Det var småregnigt och mörkt och sikten var inte den bästa på den lilla vägen upp i bergen. Något dök upp en bit framför oss - nja, inte dök upp egentligen, för det låg redan på vägen. Ett överkört djur. Ett av många. Jag såg till att glida något åt sidan för att inte mosa det ytterligare, och tänkte inte mer på det. Men min hustru påkallade min uppmärksamhet. Hon påstod att hon hört djuret gnälla, och ville att vi skulle vända för att släpa in det till kanten så det åtminstone kunde få dö i lugn och ro. Motvilligt vände jag ekipaget och körde tillbaka.

Det var en liten hundvalp, och den levde fortfarande. Den rörde på sig och försökte resa sig när min hustru bar in den till kanten. Min hustrus goda hjärta började att blöda i kapp med det stackars kräket. "Tänk om den går att rädda!" sa hon. Risken finns, tänkte jag och såg på när min hustru sprang bort till närmaste hus och fick ett stort plastskynke att vira in djuret i. Motvilligt körde jag med hustru, son och hund till det närbelägna djursjukhuset. Veterinären, som förresten hette Häst (Ma) i efternamn, undersökte valpen. "Om den klarar första dygnet så har den en god chans," sa han och gav hunden en spruta. Min hustru tittade på mig. "Om den klarar sig så behåller vi den," sa hon och sökte mitt godkännande. "Den har kräkt blod," konstaterade herr Häst vidare och jag fick nytt hopp.

När vi kom hem och berättade historien för de två äldre barnen blev de eld och lågor. "Oo! Hoppas, hoppas den klarar sig!" sa Katta, och Alex meddelade dagen efter att han bett till gud angående hundvalpen. Jag talade inte om vad jag hade bett om. Men som ett tecken på det godas triumf visade det sig att valpen piggnat till avsevärt när vi kom till sjukhuset på kvällen. Följande dag äntrade den åter skootern och transporterades till sitt nya hem.

Efter en viss inledande blyghet, utan tvekan noggrant planlagd för att invagga oss i falsk säkerhet, har hunden här funnit sig väl tillrätta och gjort sig hemtam bland inventarierna. Den är bland annat litterärt intresserad - slukar böcker med god aptit. Antologin Bra Böcker under 2500 år är nu naggad i kanten av en mycket mer påtaglig tand än tidens. Våra smalben är också så ärrade vid det här laget att vi ser ut som veteraner från Bosnienkriget. Det lär vara hundvalpars sätt att visa tillgivenhet, och det står ju förvisso i Bibeln att den man älskar, den agar man. Men säg vad som inte går att finna stöd för i den publikationen!

Rent instinktivt tycker jag bättre om katter som väsen än om hundar. Hunden har en fascistoid personlighet; den följer sin herre, lyder hans order. Katten, däremot, är anarkisten som struntar i alla lagar om de är dumma. Å andra sidan är hunden trofast och solidarisk - berättelsen om den stora, lurviga Sankt Bernhardsvovven som kommer stävande genom snön i de schweiziska Alperna med människans bästa vän i en plunta runt halsen är klassisk och ingen rök utan eld, heter det ju - medan katten likt dagens nyliberale börsklippare ser till att rädda sitt eget skinn om något händer. Så helt enkel är ju inte den där ekvationen.

I vilket fall som helst tänker jag då inte hålla på och fjäska med hunden, som andra odrägliga hundägare. Som alla vi (före detta) icke-hundägare vet, så är standardlögnen från hundägarna "Han är så snäll. Han bits inte," allt medan besten i fråga ondskefullt visar sina gulaktiga gaddar och bara väntar på att husse ska titta bort så han kan få slita en i stycken. Folk frågar mig om vår hund är en Han eller en Hon. Vaddå? Det är förstås en Den, liksom alla andra djur! Jaså, inte det. Okay då, det är en Hon. Hon heter Lucky, det verkade liksom vara ett adekvat namn med tanke på hur hon hamnade i vår ägo istället för att bli ragu på vägen mellan Hsindien och Wulai utanför Taipei i Taiwan. Det är en Hon, och hon bits!