Elegi över Hongkong

Publicerad i Norra Skåne den 30 juni 1997 - den sista dagen av brittiskt styre i Hongkong

Jag satte min fot i Hongkong för första gången den 21 september 1983, och jag blev omedelbart och hjälplöst förälskad.

Eftersom jag kom till Hongkong via Japan och Korea så hade jag redan vant mig vid Östasiens miljöer, dess färger, dofter och människor. Jag hade smulats sönder till brottsstycken av en barbarisk viking när den japanska och koreanska vänligheten och nättheten flödade över mig. Jag hade också kämpat mot en kompakt språklig barriär i dessa båda länder, vilket fick mig att trots allt det positiva känna viss hemlängtan.

Sen dess har jag haft förmånen att besöka Hongkong cirka tio gånger, och jag har aldrig haft någon anledning att längta hem därifrån. För Hongkong är ju inte bara Östasien, utan också - för några få timmar till - Europa. Storbritannien. Det procentuellt försumbara men ändå så viktiga brittiska, internationella inslaget gör att platsen känns som en bro som sträcker sig över hela den euro-asiatiska landmassan.

Myllret, neonskyltarna, livet som pulserar 24 timmar om dygnet gör Hongkong till något alldeles speciellt. Och bergen, öarna och havet utgör en gyllene inramning. Bara landningen, när flygplanet navigerar sig ner mellan skyskraporna, vilka står som en skog av ungträd i norra Kowloon, och sänker sig ner på Kai Taks landningsbana, bromsar och lyckas få ner farten precis när man är helt övertygad om att det kommer att fara ut i hamnen, är en sällsam upplevelse.

Första gången jag var i Hongkong drabbades jag av bihåleinflammation och låg utslagen i 24 timmar i min smutsiga, stinkande bädd, i det smutsiga, stinkande tiomannarummet i det smutsiga, stinkande, fantastiska Chungking Mansion, det 16-våningars komplex med sju eller åtta uppgångar, där det bor nästan lika mycket folk som i hela Hässleholm. Slutligen släpade jag mig iväg till ett sjukhus, blev undersökt och fick medicin. Allt gratis, förstås. Jag var ju i Storbritannien.

Första gången jag var i Hongkong missade jag planet hem. Det är sånt som bara inte får hända, men det hände ändå. Resebyrån ömkade sig över mig och ordnade en ny biljett till ett par dagar senare - visserligen bara till Amsterdam, men därifrån var det ju nära hem. På kvällen efter missödet bjöd en kompis mig på en öl på puben The Jouster i en av gränderna som utgår från Nathan Road, huvudgatan i Kowloon. Den puben har jag sen dess besökt varje gång jag varit i Hongkong.

Fyrtiofem minuters båtfärd från Hongkongs centrala, hektiska delar hamnar man på ön Lamma och i en annan värld, åtminstone var det så för tio år sen då jag var där. Lamma bestod då i princip av två små fiskesamhällen, en flotta med husbåtar, några hus utspridda i naturen samt ett glest nät av promenadstigar. Inga vägar. Inga bilar.

Men inte ens så långt från centrum behöver man ta sig för att få en naturupplevelse. Man bjuds på en fullgod sådan om man tar den hisnande spårvagnsturen upp till Victoria Peak på Hongkongön. Där uppifrån har man hela Hongkong för sina fötter, och om man, när neonljusen börjar blinka nedanför, vandrar bort mot västra randen och sätter sig på en bänk där, kan man få se en underbar solnedgång över ön Lantau.

Nåväl, nu ska vi inte idealisera. Inte ens om Hongkong, inte ens en dag som denna. Mitt första intryck av den brittiska kolonin i Fjärran Östern fick jag någon gång i slutet av 60-talet, hemma i Tyringe. Då uppfördes ett radhusområde i en av samhällets utkanter och det fick snabbt öknamnet Hongkong. Trångt och gyttrigt, var förstås budskapet, och visst är det så i Hongkong. Än idag är demokratin i Hongkong ytterst rudimentär, med västerländska mått mätt, och det är ett samhälle där man tvingas bli sin egen lyckas smed. Tvingas, men även tillåtes.

Idag halas Union Jack för sista gången i Hongkong. Imorgon sveps området in i det röda banéret. Och rent förnuftsmässigt är det förstås helt i sin ordning. Kolonialism som företeelse är ett uttryck för en vedervärdig, rasistisk människosyn och ska som sådant fördömas. Hongkong ligger och har alltid legat på kinesisk mark och återförs nu till sin rättmätige härskare.

Men så lätt är det ändå inte, inte för alla oss som har besökt platsen. Det är ju, trots bergen, öarna och havet, inte en plätt mark i sydöstra Kina som vi har kommit att tycka så mycket om. Det är fenomenet Hongkong, och det har skapats av dem som bott där, till största delen kineser - varav många flytt från Kommunistkina, och dem som bestämt där, britterna. Nu överlämnas kolonin till en regim där angiveri, självbedrägeri, desinformation och blind lydnad mot staten har varit honnörsord under de senaste 48 åren.

Så när nu kineserna tar över Hongkong känns det tyvärr inte som om rättvisa äntligen skipats, det känns som om ljuset går ner över Lantau för alltid.